|
|
TILLBAKA
TILL STARTSIDAN»»
|
På den här sidan kommer jag att ha lite blandade saker, texter och liknande..... Morrissey live i Lisebegshallen 090622 Jag vet inte vem jag har mest att tacka för (eller skylla på) för min uppfostran, mina föräldrar eller Morrissey, mest sannolikt är ansvaret 50/50. Morrissey var the Smiths sångare, låtskrivare och självklara frontfigur under 80-talet och vi var nog ganska många som förälskade oss både i bandet och denna karismatiska sångare. Med sina intelligenta och berörande texter som framfördes med en fantastisk röst blev han den som förstod oss i vår vilsna tonårstid. Han var den som förstod och fanns där, som sa: jag vet hur det känns och la en arm om axeln när vinden blåste som hårdast. The Smiths splittrades och Morrissey gick vidare som soloartist, något som han gjort med briljans. Åren har gått och ödmjukheten har till viss del byts ut mot en slags egenkärhet med stor självdistans och ironi, men de fantastiska texterna och den magiska rösten finns kvar, med tiden har han kommit att bli en av de riktigt stora artisterna utan att frångå sitt ursprung, tack och lov. I Lisebergshallen gör han entré, iförd en elegant kostym,
tillsammans med bandet som är uppklädda till fest i skjorta
och fluga. De inleder med en dundrande version av ”this charming
man” och det råder ingen tvekan om vem han syftar på.
Det är en lite hårdare och tyngre variant av Moz som vi får
se, klart inspirerad av de två senaste plattorna. Mindre finess,
mer raka rör, vilket i och för sig fungerar, men just denna
kväll är det precis som att det inte vill sig. Om det beror
på den omtalade hesheten, kontroversen under Oslospelningen eller
helt enkelt bara personkemin mellan en älskad artist och hans älskade
publik är svårt att säga, och som Moz själv sjunger
så kan ju ingen någonsin veta hur han känner det eftersom
han är han och vi är vi. Inte för att Moz inte försöker,
han jobbar hårt i kväll, inte för att publiken inte försöker,
även vi jobbar hårt, men efter en grym inledning som pekar
mot att något stort är på väg att ske denna vackra
junikväll tar det efter en helt briljant liveversion av ”Ask”
nästan stopp. Tillställningen går liksom ner på
halvfart, vilket i och för sig inte innebär att det är
dåligt, men det kan vara bättre. Ironiskt nog spinner inte
hjulen igång igen förrän den ”gamla” Moz är
tillbaka, ”some girls are bigger than others” och en förtrollande
version av ”life is a pigsty”, så är han där
igen, han som vet och förstår, där kommer armen igen och
nästan maniskt mässar han på och ja, det är så
det är, så som han säger och bättre än så
här kan det inte bli. Ytterligare ett skjortbyte senare gör
han sorti med ”last of the gang to die” och jag bockar och
bugar för denna man som sjungit så mycket till så många,
få artister kommer i närheten av den dignitet som Morrissey
har. Jean Michel Jarré live på Scandinavium 090512 När publik och artist till sist motvilligt lämnar varandra är det nog med ömsesidiga vällustkänslor. Det är nämligen svårt att gå hem från en sådan här tillställning utan ett leende på läpparna och en underbar känsla i maggropen. Publiken har bjudits på en, med Jean Michel Jarrémått mätt minimalistisk, men effektfull ljud och ljusshow och artisten själv har bjudits på en entusiastisk och hängiven publik. När man på hans hemsida läser om målsättningarna med turnén får man säga att de är uppfylls på Scandinavium denna vackra vårkväll. Jean Michel får anses vara en av synthpopens absoluta pionjärer, hans sökande efter harmoni och romantik inbäddade i digitala och analoga elektriska ljudslingor började tidigt. När andra pionjärer inom musikgrenen sökte sig mer och mer till olika attityder och la till med olika imager fortsatte Jean Michel på sitt inslagna spår. En strävan verkar vara att blanda det experimentella och excentriska med det trallvänliga. Om detta någon gång låter sig göras håller i alla fall jag på att Jean Michel Jarré är en av dem som kan lyckas. Första skivan Oxygene, som fick ett svalt mottagande har med åren blivit en mångmiljonsäljare och han har blivit en av de stora artisterna, inte minst genom ett stort intresse för att skapa shower. Genom att kombinera ljud och ljus har han efterhand blivit mer och mer komplett som artist och vi som minns den tv sända konserten i Huston på -80 talet får nog en rysning genom kroppen. Den konserten kom att följas av flertalet mastodont projekt, London, Lyon och den 12 timmar långa spelningen vid Egyptens pyramider nyårsafton 1999. Som en kontrast till de magnifika föreställningarna har han det senaste året varit ute på en hyllningsturné till Oxygene plattan, där han spelat på ett antal mindre ställen. Nuvarande turné, In doors, har målet att vara en inomhusarenaturné som ska kombinera intimiteten från Oxygeneturnén med en liten smak av den pompiga storkonsertskänslan. Och han lyckas väldigt bra med detta, en hängiven och entusiastisk artist får feedback från en hängiven och entusiastisk publik. Scenuppsättningen som han och hans 3 medmusikanter har med sig får i det närmaste tankarna att sträva åt Star Trek. Mitt bland diverse analoga och digitala syntar, ljudmaskiner och skärmar springer en märkbart lycklig Jean Michel Jarré. Scenen är insvept i laserljus, strålkastare och rökmaskiner som blir en del av musiken och totalupplevelsen. Som sagt, minimalistiskt med tanke på vad denna showernas mästare har presterat tidigare, men effektivt. Självklart finns även laserharpan på plats, för övrigt kan rykten om att den är fejkad dementeras, då Jean Michel slinter och spelar fel vid sista inropet, inte helt osannolikt att armarna krampar?. När jag med ett leende på läpparna vandra ut den vårvarma Göteborgskvällen är det självklart klassiker som Oxygene och Equinoxe jag tar med mig i minnet, jag tar med mig ett Scandinavium som med 6 minuters stående ovationer hyllar denna remarkabla artist. En man som är så digital och kan "rocka så fett". Jag tar med mig smäktande och smekande toner från en digital musik, presenterad på ett härligt analogt sätt, känslan av att bara se och förundras över lasershowen, känslan av att till sist ha sett laserharpan live och ett gungande och svängande Scandinavium. Men även känslan av de improviserade ögonblicken mellan de klassiska kapitlen, sannolikt det närmsta som J M:s digitala värld kommer att jamma, eller improviserad jazz. En svettig och jäktad, men lycklig Jean Michel springer mellan ljudanordningarna i sitt rymdskepp. Absolut bäst för kvällen! Våren 2009 har kommit att bli en tung vår. Den har mer än andra vårar kommit att handla om liv, men även död. Det gamla gänget har fallit för åldersstrecket och lämnat sorg och saknad bakom sig, men även underbara minnen. När jag åkte den sista resan med Doris för några månader sedan hade jag liksom på känn att olyckan aldrig kommer ensam, nu är tiden kommen för gänget att gå vidare. Några veckor senare var det Jackpots tur och trots ett friskt sinne och en stark mentalitet kom turen i dag till min evigt älskade Falco, kroppen ville inte längre och han fick somna in. Få hundar har skänkt så mycket till så många som dessa under sin livstid. De minnen och upplevelser vi bär med oss är händelser som i stor utsträckning präglat och förändrat våra liv. Jag är övertygad om att även de som hjälpt till att ge våra trogna vänner en underbar "pension" har upplevt samma sak för sin del. Ett stort tack till dessa människor, vi har sett på våra vänner att de har stortrivts hos er och lyckan har onekligen varit ömsesidig. Att lämna dessa våra ögonstenar i er vård, på ålderns höst, har kännts som en bra belöning för "lång och trogen tjänst". TACK! Tack till Falco, Jackpot och Doris för alla äventyr, skratt och tårar. Tack för att ni kämpat och slitit, i vått och torrt, alltid ställt upp och alltid gjort ert bästa. Så många minnen, mina älskade vänner, så många minnen...........
Citat från Chief Joseph
-Hinmahtooyahlatkekt ("åskan går över bergen"),
född omkring 1840, död 21 september 1904, var en av hövdingarna
för Nez Perce-stammen. All men were made brothers. The earth is the mother of all people, and all people should have equal rights upon it. You might as well expect the rivers to run backward as that any man who was born free should be contented when penned up and denied liberty to go where he pleases.
If the white man wants to live in
peace with the Indian, he can live in peace. Treat all men alike. Give
them a chance to live and grow. Thåström på Lisebergsteatern 20090320! Thåström är elektrisk, han kokar, han ryker och han utstrålar den magiska Thåströmenergin som i sina starkaste stunder känns som den borde kunna lösa energikrisen i världen. Vissa sekvenser får man ett intryck av att han försöker få själva tiden att gå snabbare för att kunna sjunga nästa ord, spela nästa accord. Jag kommer på mig själv med att sitta inne i musiken med samma känsla, det är så bra, så elektrifierat att man bara vill ha mer, vad kommer härnäst? Av hans 52 levnadsår märks inget av, han är fortfarande laddad, älskar fortfarande sin roll, älskar fortfarande vartenda ord. Han är rock’n roll, en artist som med stor integritet gör det han är bäst på, rock´n roll. Han finns där lite i skymundan, vandrar sina egna stigar, gör sina egna saker. Hypas inte i Aftonbladet, promotas inte med låtsasartiklar, pratar inte högt om saker för att kunna synas mer i media. Han är Thåström, han är rock´n roll! Tillställningen på den till bristningsgränsen fyllda Lisebergshallen inleds med typisk Thåström dramatik. Bandet kommer in, hänger på sig instrumenten och börjar sedan med de inledande pumpande accorden till ”Kort BIOGRAFI med litet testamente” ett av de starkaste spåren från senaste plattan ”Kärlek är för dem” Tonerna smeker oss och känns nästan lite för tysta. Thåström själv kommer in, går direkt fram till micken och låter sin hesa stämma skära genom den lågmälda ljudmattan. Inget hej, inget tack, inget publikfriande, för Thåströmdramatiken sitter i musiken och energin runt omkring den, mellansnack överflödigt, tack för det. Sakta och nästan obemärkligt höjs tempo och volym och sedan sitter vi där, någonstans inne i -90 talets industrirockperiod. Gitarrerna tjuter omkring oss, Thåström tjuter, sjunger, skriker. Det är elektricitet, det är laddning, det är den urkraft som är rock’n roll, han ÄR rock’n roll i egen hög person. Han har lagt ribban för kvällen! Ett av mina starkaste konsertminnen är intimiteten och närheten på Diesel i Halmstad under den ”akustiska” Skebokvarnturnén. På Liseberg har detta bytts ut mot en tyngre, mörkare och hotfullare Thåström. Han visar sin styrka genom att påkläda sig även denna roll med samma magiska resultat. Den i ålder starkt varierande publiken, från de finniga fjortisar till äldre herrar och damer som säkerligen kasserat ut pensionspengar i ett par år, är märkbart tagen av energin, ibland blir vi överkörda av urkraften, ibland smekta av akustiska toner från de senaste två plattorna. Ibland invaggade i oändligt vackra ballader, Saker som hon gör och varför är du så tyst, men det spretar aldrig, den röda tråden, energin, kraften, rock´n roll finns där hela tiden. Kvällens bästa är svår att välja ut, men bästa ögonblicket är nog de spontan applåderna och rysningen som går genom publiken när han sjunger textrader ur ”över sundet”: ”jag vet att hon tror att mitt hjärta är en död och iskall sten, säg att inget kunde vara mer fel än just det. Det är bara att om jag skulle gett allt det hon ville ha skulle inget av det hon älskade från början, till slut blivit kvar” Efter två inropningar, avslutas kvällen med Fanfanfan och
en urkraftsversion av ”du ska va president”. Kvällen
är slut utan att jag egentligen förstått vad som hänt…vi
har blivit indragna i Thåströms värld av manglande, pumpande
gitarrer och hesa, skärande röst. Sedan blev vi utkastade lika
fort. Känslan är nog lite som ”lillen” Eklund kände
det den där dagen han sprang in i en rak höger…. Vad var
det som hände? Mitt sällskap för kvällen skrattar
och ler och öser ur sig lovord, men jag har liksom inte förstått,
det tar en halvtimme innan allt faller på plats, innan jag kommer
ut Thåströms värld och då förstår jag:
det är precis så här det är, det är rock’n
roll Om 28! Bildserien 28 är avslutad, temat var att ta en bild om dagen och lägga upp den. Kraven på bilden var dels kvalitén som skulle vara acceptabel, men det skulle även finnas en tanke, ett "dokumentärt" syfte med bilden.En slags dokumentärblogg med eftertanke kanske. Textsnuttarna var en del av projektet, de var till lite för att testa mina egna tankar, testa om bilden eller det som jag ville förmedla stod sig i min tanke. Om jag lyckades är upp till varje betraktare att bedömma, kanske väcker jag någon tanke med någon bild hos just dig, kanske inte. Jag har i alla fall haft väldigt kul under tiden och det har varit en liten utmaning att hitta motiv för varje dag. De skjuter vargar, ohoj! Strupen brinner. Jag springer, springer De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Våra ben är snabba. Och käftarna starka De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom. De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Vladimir Vysotskij
|
 |
|
| ©
Anders Reitmaier |
|
|
|